Jennys

Jag var inte så kaxig idag på förmiddagen när vi skulle ner i gruvan i Garpenberg. Satt i baksätet på pickupen och höll i mig så hårt i handtaget på dörren att jag fick ont i fingrarna. Kände ett litet sting av dödsångest och rädsla för att aldrig mer få se dagsljus när vi blev omslutna av berg och det blev mörkt och dimmigt. Men när dimman lättade och man såg relativt klart igen så kändes det som att vara ute och åka bil när det är natt. Om man inte tittade upp i taket förstås... Det var som en spiralväg som gick ner under jorden och efter ungefär 20 minuter i bilen var vi nere på strax under 1000 meters djup. Där nere var det liv och rörelse. Folk som borrade eller jobbade med diverse andra saker och bilar, traktorer och stora lastbilar som åkte omkring. Vi var inne i en stor verkstad med tillhörande kontor och fikarum. En brandstation med brandbilar åkte vi förbi. Det var dessutom varmt och skönt där nere, sisådär +16 grader. Ja, vad ska man säga. Rädslan som jag kände i början släppte ganska fort och byttes ut mot en wow-känsla istället. Det var häftigt!!

När vi kom upp igen, efter tre timmar där nere, så tog det ett bra tag för ögonen att vänja sig vid dagsljuset. Trots att det var en riktigt ball upplevelse att få vara där nere så kändes det rätt skönt att komma upp igen. Jag är väldigt glad att jag fick vara med om det här för det är ju inte nåt som man gör var och varannan dag direkt. Och förmodligen en upplevelse som jag aldrig någonsin kommer att få vara med om igen. Vi hade en trevlig dag, jag och Björn!