Gammalt
Hehe! Jag har precis suttit och läst lite gamla grejer i en dagbok :P Hittade endel gammalt kul som väckte massa gamla minnen till liv. Det handlade visserligen mest om Nicklas och så, men kul läsning. Det känns inte som att det var jag som hade skrivit det. Navit tänkande kan man säga. Haha! Här är i alla fall två störtsköna citat från två av de underbaraste människorna på jorden.
Sagt av Marie den 13 december 2003 på en fest i Ås. -"Du har ju en kopp ju. Om du skulle ha haft två så hade det blivit Kopps!" Hahahahaha! Jag skrattar ihjäl mig!! Minns du den kvällen Marie? Vi va as packade och du kastade en snöboll i mitt öga och jag puttade in dig i en snödriva som det råkade vara en sten under. :P Hehe!
Nästa citat är det Emilie som har sagt i ett helt nyktert tillstånd. Den 18 mars 2005 i matsalen på Lindeskolan. -"Opium? Är det inte det som man brukar snapsa på midsommar?" Ojojoj! Det är INTE sånt vi sysslar med i Nora på midsomrarna kan jag tillägga! Hahaha!
Åh, nu kom jag precis på att Marie har en anteckningsbok med konstiga citat som någon av oss har kläckt ur oss. Den måste jag be att få läsa i helgen alltså!!
Sen hittade jag dessutom en historia som jag har skrivit, på franska! Det är ju nästan så att jag förstår att jag fick MVG i franska både i ettan och tvåan på gymnasiet :P Så här är den:
Le petit lapin
C’était une fois un petit lapin qui s’appellait Henri. Il habitait avec sa mère, son père et som grand frère dans une forêt. Henri aime bien jouer avec ses amis dans l’aire de jeu qui est située à côté de l’école.
Un beau jour, Henri voulait aller à l’école. Soudain, il a vu une petite lapine. Elle était très belle et Henri est tombé amoureux d’elle directement.
- Bonjour! dit la fille.
Mon Dieu, pense Henri et il est devenu très nerveux.
- Salut! dit-il.
- Vas-tu à l’école? demande-t-elle.
- Oui, toi aussi?
- Oui, mais je ne sais pas le chemin.
- Je peux te montrer, dit Henri. Comment tu t’appelles? Je m’appelle Henri.
- Oh, je m’appelle Julie.
Julie et sa famille avaient déménagé à la forêt récemment.
Après ce jour-là, Henri et Julie sont les meilleurs amis. Ils jouent toujours.
Mais un horrible jour Julie est disparue. Henri cherche partout, mais il ne la trouve pas. Henri pleure.
Après quelques annèes, Henri va à som travail et soudain, elle est là, sur la chemin! Henri a été très surpris et très heureux. Henri et Julie s’embrassent.
- Je t’aime et tu me manques! dir Henri.
- Je t’aime aussi! dit Julie.
Aujourd’hui, Henri et Julie sont mariés et ils ont quatre enfants.
LA FIN!